Normer och ondskans barn

 

När Ruben Östlund ville skapa debatt om rasistiska nidbilder gjorde han det i filmen Play genom att låta en grupp ungdomar bli rånade på sina mobiler och tillbehör av en annan grupp ungdomar – som är mörkhyade och högst medvetna om de förutfattade meningar som kommer med det. Att händelserna därutöver var baserade på nyhetsartiklar Ruben själv läst om liknande händelser gav filmen ytterligare en dimension: detta var inte en vit mans försök till att skildra mörkhyades situation i samhället, utan ett sätt att påvisa hur farligt det är att etablera rasistiska schabloner – eftersom den lätt missbrukas på så sätt att de lätt plockas upp av offren; om någon får höra hur värdelös den är och aldrig kommer bli någonting inom samhället, vänder den lättsammare ifrån samhället istället för att försöka integrera sig med det. Om folk är rädda för oss, låt oss då ge dem en anledning till att helt enkelt vara det också. På dessa premisser jobbade de. & nog framstår de ej heller som några duvungar. De slåss, sparkar och utpressar. Hoten är såväl fysiska som psykiska, och efter det hela firar de med att äta kebabpizza.

Innan första världskrigets början utspelar sig The White Ribbon av den österrikiska regissören Michael Haneke i en fiktiv tysk by där mystiska händelser plötsligt inträffar. Under filmens gång framstår de som oförklarliga, som någon ond kraft från yttervärlden har börjat hemsöka dem av någon oklar anledning. Men desto fler trådar som nystas i, desto klarare står svaret i att det är barnen som står bakom det hela. Utan alltför tydliga pekpinnar framför Haneke en kritik mot den barnaga som tidigare varit regel i uppfostringstekniken. Han påvisar, mycket riktigt subtilt, att ondska föder mer ondska snarare än stoppar den från framfart. Barnen föds inte till att förstöra för de andra i byn, men som en slags protest mot den behandling de genomlider lyckas de ändå få de vuxna att inte bara lyssna utan riktigt tänka till. Såväl inom som utanför filmens ramar.

 

 

Någon som verkligen har fått uppleva bestraffande barn är James Clarke (senare James St. James) som efter sina föräldrars skilsmässa flyttat med sin pappa till Florida (vilket inte är hela sanningen, men vi återkommer till det) och det är där teaterföreställningen ”Billy Bloom – ensam som Gud” tar vid. Bland flyttkartonger i ett stökigt barnrum. Eller i vilket fall får vi föreställa oss det, eftersom inramningen är mycket spartansk och mestadels målas upp inom den monolog som föreställningen kretsar kring. Vilket fungerar utmärkt, eftersom vi på samma sätt som under en romanläsning tvingas föreställa oss karaktärer och platser och därmed låter fantasin gå på högvarv snarare än tillbakalutade sväljer den iscensättning som erbjuds oss.

Uppsättningen är baserad på boken Freak Show av James St. James (som också är på väg att bli Hollywood-film) och är en djupdykning i författarens verk av/med Michal Axel Piotrowski som tidigare satt upp Dö klubbdöden, då i regi av Gustav Englund och manus av Isabel Cruz Liljegren som utgick utifrån boken Party Monster (som först publicerades under namnet Disco Bloodbath) som blivit filmatiserad tidigare. Uppstigen ur några flyttlådor orerar han kring hur hemskt Florida är och hur stillös befolkningen är. Men ändå kan han inte låta bli att se fram emot första skoldagen med skräckblandad förtjusning; just eftersom han får en chans att visa vem han är och hur han ska kunna visa vägen till en ljus och queer framtid. Men ändå är han orolig för att avskräcka dem genom att vara för fabulös redan första dagen, så han försöker allt i sin makt för att klä sig ”manligt” (som en pirat) och vara ”intresserad av tjejer” (såna där med tuttar) men likväl fångar han allas uppmärksamhet när han kliver in i klassrummet – dock inte på något bra sätt. Tystnaden är total och när den väl bryts kvider kritiken vasst fram.

Dagen därpå tar det emot, av förklarliga skäl, för honom att gå tillbaka till skolan. Men å andra sidan vill han inte framstå som svag så med tankegången i att om han bara sminkar sig tjockt med puder och en klänning som kommer ”framstå som avant-gardistisk om hundra år” så kommer de hårda orden bytas ut mot varma och omfamnande diton. Men precis som ingen tror att det skulle gå så bra så gör det heller inte det: som en grupp hundar som försöker döda den skadade i flocken börjar barnen nu misshandla James genom att sparka och trampa på honom. Slag utdelas också. Och eftersom det hela är baserat på verkliga händelser, eller kanske mer rättvist uttryckt ”verkliga upplevelser”, så känns det hela som det går i led från James till Michal till oss i publiken. Det är en känsla som förstärks av de ljud av sparkar och slag som pumpas ut i högtalarna och som därmed ger dubbla intryck av misshandeln som inte bara bearbetas i mitt huvud utan även resten av kroppen. Ett mycket starkt drag.

Precis som barnen i den tyska byn i Hanekes The White Ribbon tar barn mycket starka intryck av vuxnas egna nyttjande av ord och handlingar för att applicera dem på sig själva. Eller som en närstående förklarade för mig i yngre dagar: barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Vilket i stor utsträckning stämmer alldeles ypperligt. Därför är vuxenvärldens nästan rituella tilltro till normernas överhet mycket farligt för omvärlden som befinner sig utanför dess gränser, men speciellt då barn. Försvarslös hamnade James på sjukhus med brutna revben, flertalet blåmärken och gipsad arm. För hur skulle de annars reagera på en bögig dragqueen som i dubbel bemärkelse står utanför samhällets normer för hur en får se ut och bete sig? För även om rättigheterna för HBTQ-rörelsen blivit bättre med tiden är samhällets syn på den fortfarande inte speciellt positiv. Till råga på den inskränktheten fanns också tron på Gud i större utsträckning där James inte kunde accepteras.

Men det är inte bara barnens föräldrar som var/är problemet; även James egna föräldrar, först mamman som inte kunde hantera sonen eller acceptera honom för den han är och fördöma samhällets trångsynthet, och sen pappan som i sitt stora hus undvek honom helt och hållet. Vars insikt får publiken att göra en känslomässig u-sväng från nästan konstant skrattande till nästan gråtandes. Vilket gör teaterstycket till allt den behöver vara: samhällskritisk, emotionell på flera plan samt underhållande.

Kommentarer